headerfoto

Vera och Tommy gifte sig i en kohage

Ja, nu är vi äntligen gifta! Ni ska veta vilken otrolig resa det här har varit och hur många som varit med och bidragit till att vår dag blev magisk, för det var just vad den blev – magisk. Tack mamma som trots dåliga väderprognoser (regn, regn massor av regn) vågade tro på fint väder. Ja, hon satt tidigt på lördagsmorgonen i Djursdala och bad till högre makter om bättre väder när regnet bara öste ned. Och det blev fint väder, även om det både kom regn och lite muller. Men mellan detta så gassade solen och fåglarna kvittrade. Under själva vigseln i kohagen så höll sig regnet borta och kom först tillbaka när vi hunnit inomhus och börjat med middagen. Och ja, det var magiskt, så när jag skriver detta så faller glädjetårar längs mina kinder. Hur ska jag kunna få er att förstå hur magiskt det var?!

Ni som följt oss under detta år vet att vi valt att göra mycket själv, och det har varit både roligt, tufft och energikrävande. Men när vi ser på resultatet så ångrar jag inte mig för fem öre. Det som är så himla kul är att det här bröllopet engagerat vänner och släktingar, men också halva Vimmerby som ställt upp och lånat saker till oss. Före vigseln sa jag till en gammal vän att; ”Om du gifter dig, låt någon annan göra maten”. Jag ångrar mig nu – för det var en av anledningarna varför det blev så fint. Våra bröllopsgäster visste att vi gjort mycket själva. Som min äldsta broder sade; ”Vilken härligt bröllop! Det är så fritt, avslappnat och helt fantastiskt syrran”.

Först vigseln. Att gifta sig i en kohage är rätt så avslappnat måste jag säga. Vi fick gå slalom mellan komockorna och faktiskt så trampade en av tärnorna i en under fotograferingen vilket resulterade i galna skratt som ekade över sjön och jag hörde hur fotografen tog massa kort under tiden vi nästan låg ned i gräset och kved. För ja, mycket skratt var det hela dagen. Vi skrattade så vi grät, och att se hur alla gäster trivdes och hade det så himla fint, gjorde att jag njöt ännu mera. Det som var bäst var att jag helt kunde släppa allt och bara njuta! Det är enkelt när man märker att människorna runt oss var så skönt avslappnade.

Kvällen slutade med dans på en utescen som vi använde som dansgolv. Ett 20-tal människor stod i mörkret och dansade och hoppade med händerna upp mot skyn, mot månen. Ja, till och min make och en av mina bröder som aldrig dansar annars. Vi trängdes och svettades och alla var med. Det var så himla magiskt…

/Vera

Ps: Jag kommer skriva mer om bröllopet, i olika delar – så glöm inte läsa bloggen regelbundet så du inte missar något.

 

Foto: Linda Pokorny, Thomas Daliqk och Vera Waldemarsdotter

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln